Jacqueline Marval ansåg nog inte att hon skapade konst utifrån ett feministiskt perspektiv. Tvärt om uttalade hon ”La peinture n’a pas de sexe” (konsten har inget kön). Rätt i sak och det går att förstå en frustration över hennes tids uppdelning i konst och kvinnlig konst. Samtidigt är det utifrån genusperspektiv som hennes färgstarka målningar blir intressanta. Så Madame Marval får ursäkta, jag uppfattar henne som feminist.

Vid debuten på Salon des Indépendants i Paris 1901, vilar hennes konst tungt mot konsthistoriska referenser. Måleriet är en smula kärvt. Enligt egen utsago var hon självlärd, men ingick i kretsen kring konstnären och läraren Gustave Moreau. Det går att uppfatta inspiration från såväl äldre måleri, som från symbolism. Hon är från början gruppens musa och modell. Framför allt poserar hon för sin älskare Jules Flandrin. När hon sedan själv fattar penseln blir hon sin egen musa och modell. Hon utmanar uppfattningen om ”the male gaze”, att konst föreställande kvinnor, genom historien har skapats av män för män att betrakta. Hos Jacqueline Marval är objektet subjekt.

Jacqueline Marval (1866-1932) hette från början Marie-Joséphine Vallet och kom från Quaix nära Grenoble. Hon utbildade sig till lärare, men arbetade troligen aldrig som det. Hon gifte sig ung och fick ett son, som dog sex månader gammal. Äktenskapet var olyckligt, men varade i sju år. Efter det bryter hon upp. Hon flyttar till Grenoble, hamnar i konstnärskretsar och försörjer sig som västsömmerska. När allt fler av hennes konstnärsvänner väljer att bosätta sig i Paris gör hon det också. Hon är då 29 år. Efter nära sju år i huvudstaden etablerar hon sig som konstnär, under ett nytt namn.

Helt klart var Jacqueline Marval bra på marknadsföring, i en tid då konstnärer nog ofta förväntades uppträda extravagant och udda. Hon omnämns vid ett antal tillfällen i galleristen Berthe Weills memoarer. Weill skriver bland annat att Marval vid ett möte bär en kreation endast hon hade kunnat sätta ihop. Andra har kommenterat hennes stora, röda hår. Den extravaganta stilen hjälper henne säkert att få uppmärksamhet och muta in sin plats på konstscenen. 1913 ter sig som hennes mest framgångsrika år. Då ingår verk av Madame Marval i utställningen på The Armory Show i New York och hon får i uppdrag att dekorera dansfoajén i det nyuppförda teaterhuset Théatre des Champs-Elysées. Hennes stil har vid den tiden blivit betydligt friare och färgstark och hon räknas till fauvisterna.

I de tidiga målningarna är Jacqueline Marval ofta själv modellen. Hon anlitar även andra, men enbart kvinnor och flickor. Det beror knappast på att hon saknade manligt umgänge. Det är nog snarare så att hon alltid har sig själv och sin egen existens som utgångspunkt. Bland de sista verk Jacqueline Marval gör, finns lätta, livliga målningar med motiv från Askungesagan (på franska Cendrillon). Jag vill gärna föreställa mig att de handlar om henne själv. Hur hon från ett obemärkt och olyckligt liv, återuppfann sig själv och blev en under sin tid uppmärksammad konstnär. I sagan är det prinsen som är nyckeln till friheten, men han är inte med i Jacqueline Marvals målningar. Askungen dansar ensam, med en luftig kjol svepande kring benen.

/Lo Kåhgedotter