Under tidigt 1900-tal tjänade vetenskapen som inspirationskälla för flera konstnärer. Einsteins relativitetsteori sägs vara inspirationen till konst som uttrycker rörelse i förhållande till tid, som Marcel Duchamps ”Naken kvinna som går nedför en trappa”. Hilma af Klint (1862-1944) beskriver sig vid ett tillfälle som en atom i universum. Upptäckten av radiovågor, röntgenstrålar och radioaktivitet avslöjar nya världar och öppnar dörren för frågan om det även finns en osynlig, andlig verklighet. 

Många, inte minst inom kulturen ägnar sig vid tiden åt spiritistiska experiment och läser teosofiska skrifter. När Hilma af Klint mellan 1906 och 1915 skapar sin serie med 193 målningar menade för ett tempel, så gör hon det för att förmedla andliga budskap till mänskligheten. Återkommande färger, dualism och symboler blandas med friare former och ibland skrift. Som skolad konstnär hade hon tidigare ägnat sig åt att realistiskt skildra verkligheten. Nu låter hon istället känslorna eller det undermedvetna styra, eller andevärlden för den som väljer att tolka det så. Själv kallar hon sin metod mediumistisk och hon förstår inte fullt ut målningarnas budskap. Motivet hos en del kan upplevas som att betrakta något via en stjärnkikare, hos andra som via ett mikroskop. 

Hilma af Klint uppskattas idag som den modernistiska pionjär hon var, men står samtidigt ofta lösryckt ur tidsmässigt sammanhang. En orsak till det är säkert att tempelmålningarna och senare verk i samma genre inte görs för konstmarknaden. Hon vill att de visas, men då i andligt sammanhang och de är inte till salu. Till skillnad från generationskollegan Wassily Kandinsky som ger ut boken ”Om det andliga i konsten” 1911, så publicerar hon inte heller några artiklar eller böcker. Istället plitar hon prydligt ned omkring 20 000 sidor anteckningar, som lämnas till eftervärlden.

/Lo Kåhgedotter